fredag 14 november 2008

Kärnvapnens vara eller inte vara

Nu har jag lyssnat en del på realisten John Mearsheimer och hans teoretiska syn på världsordningen.

Mearsheimer talar om att stater söker efter makt på en anarkistisk internationell arena där det inte finns någon överstatlig makt som stater kan vända sig till vid eventuella problem, med tex andra stater.
Det stater då gör är att skaffa sig så stor militär makt som möjligt för att säkertälla att inga yttre hot ska kunna hota statens suveränitet. Detta gör man bäst genom att skaffa sig kärnvapen då ingen stat ger sig på en stat som besitter kärnvapen, det vore rena självmordet.

Om vi då ser till Iran frågan så skulle det inte vara märkligt om Iran vill införksaffa sig kärnvapen, speciellt då man blir hotat av den största militära makten USA. Samtidigt som hotet ständigt gör sig påmint så hänger även en mistänksamhetens skugga över Iran från den enda överstatliga organ som idag existerar, och som kan hindra ett eventuellt angrepp från USA, nämligen FN.
Dessa två komponeneter ger sammantaget en klar bild över varför ett införskaffande av kärnvapen av Iran skulle vara lika legitimt som när USA och CCCP under kalla kriget byggde upp sina jättelika arsenaler.

Jag börjar mer och mer tro att i dagens multilaterala värld så finns det kärnvapen och det kommer det alltid att finnas. För att skapa det Mearsheimer kallar för "balance of power" så krävs det att fler stater skaffar kärnvapen och att FN ger legitimitet åt detta. Om stater öppet "får" skaffa kärnvapen så försvinner hemlighetsmakeriet och vi kommer att få en transparens som enbart kommer gynna alla, samt att mindre länder kommer sluta rycka i oroligheter av att vissa kärnvapennationer kan komma att anfalla vilken sekund som helst. Det skulle helt enkelt bli mer stabilitet på den internationella arenan.

Dock skulle jag vilja se att överstatliga institutioner får mer makt så att Mearsheimers anarkistiska värld endast skulle vara ett minne blott och att det faktiskt skulle finnas ett 112 nummer för stater att ringa vid eventuella problem. Detta skulle säkerställa ett fullgott skydd för mindre stater även utan kärnvapen.
Tyvärr ser inte alltid världen ut som den borde göra men det ska inte hindra oss från att kämpa på.

Over and out

torsdag 13 november 2008

Ingen politik

Okej, nu ska jag skriva om något annat än politik på bloggen. Efter starka påtryckningar från andra bloggare (ni vet vilka ni är) så har jag bestämt att jag ska börja skriva om annat än politik på min välbesökta blogg.

Vad ska jag då skriva om. Ska det vara mina innersta tankar om andra människor? skulle bli för elakt.
Ska det vara om vad jag gjort under dagen? skulle möjligtvis vara intressant för dom som är intresserade av det.
Ok då kör vi! Idag har jag varit och tränat med min sambo Diana och våran kompis Ola. Efter träningen gick jag och Ola och tittade ut över Göteborg från en jättefin utsikts plats. Efter det gick jag och Ola och handlade citroner på i ICA Olskroken..... nä, det här går inte det känns inte alls intressant.

Vad ska jag då ta?

Nu vet jag. Kollade nyss på debatt om nätmobbing där Alex Schulman stod inför rätta för att vara elak och mobba människor på sin blogg. Innan den delen av debatten så ägnade man 12 min åt att debbatera den nya EU konstitutionen och sedan en halvtimme åt att försöka sparka på Schulman som bara gottade sig i kritiken. Hela upplägget visar på att det är helt onödigt att debbatera viktiga samhällsfrågor i samma program som satir humor eller annan populärkultur. Det enda det gör är att än mer marginalisera frågor som är viktiga i samhället för att istället ge plats åt mer banala ämnen.

Ok, nu blev jag sådär igen. All kredit åt dom som håller på med den typen av humor som Alex Schulman och bra att dom ges plats i media då även ungdomliga humorinslag behövs i media. Men SVT borde fatta bättre än att blanda sådana ämnen som de gjorde idag i ett så populärt program med så många tittare som debatt har.

Tillbaka till dagens spännande händelser med min kompis Ola. Man kan summera dagen så här: 3 stora händelser idag

1: Ola drog 100 kg i marklyft!! Nytt personligt rekord GRATTIS OLA!!!
2: Hade en intressant debbat om kravmärkning med en tant som delade ut gratis Chiquita smoothies på ICA.
3: Att jag ändrar mig i vad jag ska skriva om på bloggen.

Så nu ska jag skriva om mer blandade ting som tex träningen för den som vill lära sig något om det.
Men politiken den släpper jag inte.

Over and out.

onsdag 12 november 2008

Den politiska Liberalismens baksida.

När jag först läste in mig på liberalismen så ville jag direkt utföra en distinktion mellan den politiska och den ekonomiska delen. Varför ville jag då göra denna distinktion?

Jo, den ekonomiska liberalismen ansåg, och anser jag fortfarande har för sora potential till att utveckla en avgrunds djup klyfta mellan de som tjänar på systemet, eller rättare sagt bristen på ett system, och de som marginaliseras av den samma. Fördelningen av inkomsten från produktion bör vara en statlig angelägenhet där statens roll bör vara att trygga en livskvalité som inte får understiga de mänskliga rättigheter vilka återfinns under FN:s deklarationer för mänskliga rättigheter. Dock bör inte statens ekonomiska roll färgas av en ideologi som lägger sin grund i att förtrycka och smutskasta de som vill tjäna pengar, och ackumulera kapital, på grund av politisk vinnig. Det staten framförallt bör satsa på är garantera invånarna (inte bara medborgarna, vilket nationalister anser) en fullgod utbildning, där man anförskaffar sig kunskap, inte genom kollektiv disciplinnering, utan genom en individanpassad utbildninga där skloan ska utgå från elevens reella mognad och inte enbart ålder. Staten ska även stå för sjukvård som ökar invånarnas livskvalitet och ett fullgott skydd för individens privat egendom. Detta anser jag står relativt nära social liberalismen vilket står för en stor portion av individuella friheter och rättigheter, men en ekonomisk fördelning av produktionsvinster som mer liknar det socialistiska än det liberala. Jag tror inte att man måste försämra individers ekonomiska friheter bara för att man för en politik som lägger tonvikt vid fördelning. Detta kan åstadkommas om man kan ge en adekvat bild till individer vilka förtjänster som kan utvinnas vid fördelningen, rent ekonomiskt. Dock blir det alltid en svår då dynamiken mellan fördelning och inegritet inte alltid står i symbios med varandra. Så den liberala ekonomin har inte bara negativa potential, utan även positiva, men då får inte människor runt om i världen enbart relatera USA med liberalism då USA:s utrikespolitik inte ska kopplas samman sann liberal inrikesekonomiska politik. Människor har alltför lätt att koplla allt negativt som USA står för och se dom som liberalismens fanbärare utan att de facto veta vad liberalism står för, och då endast se det som något negativt.

När jag på den senaste tiden studerat Latinamerikas historia efter självständigheten, så har jag även tagit del av den politiska liberalismens baksida. En baksida som jag inte tidigare erkänt som verklig. När jag tidigare studerat liberalism ur ett internationellt perspektiv så har jag alltid stoltserat med att jag är en trokännare av en positiv ideologi som grundar sig på goda intentioner men som kanske inte alltid praktiseras på dessa intentioner. Jag tänker då framförallt på USA och dess korsfarar politik. Även fast intentionerna och idealen är goda så ska inte en enskild stat ta på sig rollen att tvinga in dessa i andra staters inrikespolitik, särskilt inte om man enbart gör det av egoistiska skäl.
Jag anser inte att stater bör påtvingas liberala värderingar men jag vill hoppas den politiska evolutionen inom stater i slutänden ska leda till att en liberal plattform ser dagens ljus, och man utifrån denna plattform bygger upp ett jämlikt samhälle.

Jag ser det svårt att bekämpa rättigheter såsom rätten till jämlik utbildning, rätten till fri press, att man är tolerant mot religioner. Att statens makt ska vara förankrad i medborgarna. Rätten till eget ägande och produktivitet osv.
Hur kan detta då slå fel.

Jo, fel har det blivit (och det kommer säkert att bli fel) när en utomstående makt försöker med våld att påföra dessa värderingar i ett samhälle som inte står berett för dessa förändringar, varken socialt eller politiskt. Det var också detta som hände i latinamerika. De liberala värderingarna slog ner som en bomb i latinamerika i direkt samtid med självständigheten, utan att den växt fram genom en långtgående evolution. Man öppnade sina gränser utan att först skapa och förankra starka nationella institutioner vilka skulle säkerställa att de nationella särintresserna säkrades. De vidöppna ekonmierna ledde till att utländska intressenter sökte sig till naturrikedoma områdena och undanröjde alla hinder för en total exploatering av de områden vilka varit boplatser för en stor av ursprungsbefolkningen. Den politiska liberalismen fick stå tillbaka och de värderingar vilka var menade för att bygga upp ett jämlikt samhälle blev istället det motsatta. Det var under denna period som man lade grunden för de ojämlila strukturer under vilka stora delar av latinamerika än idag befinner sig under.
Det är tyvärr så här verkligheten ser ut idag för den globala liberala rörelsen. Man får stå till svars för de negativa ekonomiska konsekvenserna och inte få möjlighet tilla att lyfta fram de positiva politiska.

Dock står jag positiv och hoppas att de nyliberala ideerna om mer makt åt rättvisa transnationella organisationerna en dag ska bli verklighet, och att den dan kommer snart.

Over and out.

fredag 7 november 2008

Ny liberalism och Robert Keohane

Robert Keohane är en av huvud teoretikerna bakom ny liberalismen.

Ny liberalisterna har en tro på att överstatliga institutioner är det som man ska studera när den internationella politiken ska studeras. Det hela går ut på att stater överlåter en del av sin suveränitet till någon överstatlig institution och det gör staterna för att dom ser att det i slutänden kommer att gynna dom. Ett bra exempel på en sådan utveckling är EU där staterna gett upp en del av sin suveränitet för att det finns regler som garanterar att även andra länder som ger upp sin suveränitet gör det på liknande villkor. Att reglerna åtföljs ska de överstatliga instituitonerna säkerställa och det är här som Keohane och andra nyliberaler menar att styrkan ligger i den internationella politiken och det är här som fokus bör läggas för en fredlig utveckling av den internationella politiken.

Även handel är något som ska se till att känder blir beroende av varandra och därför inte vill ingå i krig mot varandra då förlusterna skulle bli för stora. Denna beronde ställning kallas för interdependens och det är något som nyliberaler är mycket måna om i sina teorier.

Det här var en mycket kort sammanfattning av den internationella politikens mest fredliga, och enligt mig mest åtråvärda teori, nyliberalismen.

Eller vad tror du Fernando?

onsdag 5 november 2008

ÄNTLIGEN OBAMA!!!

Jag har aldrig varit med om en valvaka där jag har en riktig haft en så klar favorit, har bara haft ett liknande tillstånd, det som när Persson försvann 2006.

NU hoppas vi på förvandling!!!

Janne, Diana o Ola

måndag 3 november 2008

"Historiens slut" och EU:s utvidgning

Francis Fukayama skrev i början av 1990- talet sitt kända verk "Historiens slut och den sista människan". I verket beskriver Fukayama att nu när kommunismen fallit i.o.m kollapsen av Sovjetunionen, så fanns det inte längre något alternativ till världsordningen än liberalismen. Det hade pågått en kamp mellan individualism och det kollektiva ända sedan franska revolutionen. När den ryska revolutionen genomfördes år 1917 så ökade kraften för det kollektiva men efter olika ekonmiska oroligheter under 1970- talet så förstärktes det individuella, och efter Gorbatjovs reformer under 1980- talet så blev den senare övermäktig det kollektiva. När sedan Sovjetunionen slutligen kollapsade och "nya" liberala republiker uppstod ur dess aska så hade liberalismen segrat över kollektivet. Detta, menar Fukuyama, var slutet på en lång historisk epok som drivit människan till utveckling, samtidigt som en ny historia tar vid. Demokratin och marknadsekonomin var nu det enda alternativet för mänskligheten och den skulle fortsätta att spridas världen över utan att kunna hindras av något annat system.

Studerar man Fukuyamas tes och applicerar den på EU:s utveckling så kan man se att den relativt väl slagit igenom inom europa. Enda sedan kommunistblocket föll och de nya republikerna blev liberala marknadsekonomier så har EU, i relativt snabb takt integrerat dessa länder i gemenskapen. Den liberala idén om att demokartier inte för krig mot varandra har visat sig gälla i allra högsta grad inom Europa. Mot den bakgrunden så finns det ingen tvetydighte i att expansionen österut endast kan ses med positiva ögon. Nationalismen har fått stå tillbaka för att ge mer kraft åt det överstaliga institutionerna vilka förenar de Europeiska länderna och vilka är grunden för hela EU:s institutionella bygge. De nya länderna fick genomgå vissa strukurella ändringar för att kunna passa in i resten av EU. Utifrån detta så kan med all säkerhet säga att tesen slagit igenom och att liberalismen segrat inom europas gränser.

Om Fukuyamas tes tes helt skulle vunnit laga kraft så borde EU utan problem kunna fortsätta sin utvidgning österut, mot centralasien och mellanöstern. Men varför sker inte detta om liberalismen inte har några reella antagonister i dagens globaliserda värld. Flera anledningar kan nämnas såsom den att de institutioner vilka idag är EU inte är beredda för fler stater, då det skulle dramatiskt leda till svårigheter i beslutsfattandet. Detta kan dock överbryggas med att vetorätten för stater läggs ned och att mer av majoritetsomröstningar börjar gälla.

Eller så är det så Fukuyamas tes inte alls slagit igenom och att liberalismen har antagonister vilket försvårar för demokratin och marknadsekonomin att spridas.

Jag tror att hindret för en spridning av EU mot mellanöstern består av en kulturell kollision som inte de nuvarande medlemmarna av EU är beredda stå emot. Man närmar sig nu ett territorium som inte är lika vänligt sinnade till demokrati och liberala värderingar. Här har inte liberalismen segrat på långa vägar, utan här råder, med starka inslag av västliga makter, den internationella kaos som realismen brukar tala om. Kaoset råder av staterna inte ser att dom kan hjälpa varandra utan att man istället utövar självhjälp. Man försöker maximera sin maktposition i det rådande kaoset och där olika överstatliga institutioner inte ges något utrymme. En sista utpost mot denna region är turkiet som har haft en relativt lugn period jämfört med några av sina grannar. Men inte heller Turkiet har plats i EU då exempelvis Frankrike uttryckt oro för att islamister ska kunna ta plats i EU bestämmande organ. Turkiet är en sekulariserad stat som dock har haft vissa islamistiska inslag under den senaste tiden inom dess inrikespolitik. Det som dock skrämmer mig mer är att man inom EU inte tar upp de brott mot mänskliga rättigheter som Turkiet utfört på sin kurdiska befolkning under en lång period.

Mot bakgrund av det ovanstående så ser jag en utveckling mot det som Samuel Huntington beskriver som "The clash of civilizations". Han menar att det i framtiden kommer råda konflikter mellan olika civilisationer och där kristendomen och islam kommer att spela huvudrollerna. Tydligt är att avståndet mot en intregering av muslimska länder och västliga kristna länder ökar för varje dag som kaoste i mellanöstern fortgår. Jag skulle vilja se att liberalismen segrar, åtminstone politiskt, och att fler länder ger dom överstaliga, supranationella institutionerna en reell chans att verka globalt, och att civilistaionernas kamp kan förpassas till en före detta krigshetsande teori.

Även österut så finns problemen hägrande då EU här möter på en i högsta grad natioanalistisk stat som är en hybrid mellan demokrati och auktoritarism. Så länge den ryska utvecklingen fortsätter att gå mot en förstärkning av nationalstaten så kan inte länderna runt dess gränser utvecklas självständigt då detta hotar den nationella stoltheten. Ryssland är inte en liten stat som man kan vända ut och in på utan man måste respektera dom för vad dom är. Ryssarna genomgick en demokratiseringsprocess genom fyllot Jeltsin som inte var alltför positiv och valde istället att ta en väg som passade den ryska kulturen bättre. Så länge ekonomin bär kraft av olja och gas så ska nog EU se sig som lyckligt lottade att inte ryssland slår ihop sig med exempelvis Kina eller varför inte Iran, och där den västliga dominasesn inte består som den ser ut idag.

Så slutligen.

Nej, jag tror nog inte att historien är slut och att liberalismen slutligen har segrat. Vi går mot en ny period som jag varken tror att statsvetare eller andra intelektuella kan svara på hur den kommer att se ut. Dock tror jag att EU bör utvidgas mer både österur och mot mellanöstern, om inte för andra orsaker , så i alla fall för freden.

Over and out!

lördag 1 november 2008

Frihandelsavtal???

Läste nyligen om det framtida associeringsavtal som kommer att tillämpas mellan EU och dom centralamerikanska länderna.
Avtalet ska bestå av politisk dialog, bistånd och handel.

När det kommer till den politiska dialogen så anser jag att det finns en hel del positiva delar att ta del av.
Europa stod för mindre än ett sekel sedan i lågor efter två världskrig. Det fanns ingen reel enighet utan tvärtom, stora dikotomier länderna emellan. Men det var där man startade det sammarbete som idag är består av 27 länder och som inte har krigat med varandra sedan 2:dra världskriget. Man har byggt stabila ekonomiska institutioner vilka hjälpt till att ta till vara på de resurser som erbjudits (ibland inte med så goda metoder). Som unionen ser ut idag så råder det en realtiv enighet kring att det är en av anledningarna till att Europa står där den står.

Utifrån den erfarenheten så menar jag att EU kan dela med sig av det bygge som lett till dagens EU till dom länder med vilka man vill sluta avtal. Här har vi något positivt att dela med oss av till länder vilka i framtiden kommer att med största sannolikhet ingå avtal med andra länder i regionen.
Politisk dialog anser jag är något positivt så länge det inte övergår till politisk överlägsenhet där man vill tvinga på länder ett system genom påtryckningar. Det ska heller inte vara av anledningar som är kopplade till att senare kunna utvinna ekonomiska ojämlika vinster på premisserna av den politiska dialogen.

Nog om det!

När det gäller biståndet så finns det ingen mening med att sända ekonimiskt bistånd till korrumperade regeringar när det finns så mycket bättre alternativ.
Jag tycker att det bättre alternativet vore olika NGO:s som verkar inom länderan och som har en förmåga att nå ut med biståndet till dom som faktiskt behöver det. Dom har även en större transparans inom sina organisationer än någon stat någonsin kommer att ha.
Så mer pengar till NGO:s (ex röda korset, amnesty) och mindre pengar till regeringar.

Frihandeln, den eviga hjärtefrågan kring vara eller inte vara.
Personligen så anser jag att frihandel ska begås på jämlika villkor och inte så som det ser ut idag.
Idag måste dom länder som ingår frihandelsvatal med en betydligt ekonomiskt starkare makt utföra stora strukturella förändringar för att kunna upfylla kraven för avtalet. Problemet blir då att länderna låser sig fast i avtalet och inte har möjlighet att kliva ur om det går snett, samtidigt som den andra avtalsparten har alla möjlighter att kliva ur då man endast bistår med ekonomiskt kapital.
Det slutar då med att det inte är varken rättvist eller fritt.

I de avtal som EU tidigare ingått i med andra latinamerikanska länder så har utvecklingen varit att importen från EU länderna har ökat dramatiskt, speciellt av EU subventionerade jordbruksprodukter. Det har lett till att den inhemska jordbruket fått stå tillbaka då man inte kan svara upp mot den nya konkurensen.
Samtidigt har exporten ökat vilket kan vara positivt, om inte vinsten endast stannat i förtagen som opererat under stora skattelättnader.

Varför inte införa lika stora möjligheter för människor att röra sig fritt över gränserna som det är för kapital att röra sig.

Tåls att tänkas på!

Over and out

onsdag 29 oktober 2008

Valet i USA

Har läst en del om Latinamerika och i synnerhet centralamerika där USA genom den senare delen av 1900-talet har bedrivit en typisk amerikans utrikespolitik, där man gömmer sig bakom begreppet "nationell säkerhet" i sitt intrevenerande i andra länders inrikespolitiska utveckling.

Hur mycket skada får en nation eller region utsättas för innan världsamfundet med krafttag reagerar och hindrar en gepolitiska katastof som den i centralamerika under 80 och 90-talet. Eller är det så att världsamfundet står oförmöget att handla i dagens unilaterala världsordning där USA kan agera helt på egen hand utan att, som det verkar, något kan hindra dom.

Nu får vi verkligen hoppas att den republikanska eran i USA står inför ett hallt och att demokraterna kan stå upp o ta ett större utrikesmässigt ansvar så vi slipper höra slogans som "Either you are whit us or whit the terrorists". Världen är inte helt svart eller vit, det borde även USA:s president förstå.